Ännu en lång resa står för dörren. Rally hålls på en liten ort som heter Vila Vilupriu och som ligger i norra delen av Katalonien inte långt från staden Girona ett tiotal mil norr om Barcelona. Ni vet väl att Katalanerna är mycket framgångsrika både i affärer och annat så de vill inte bli kallade Spanjorer utan Katalaner. Helst vill de bli en egen stat skild från Spanien. Det var deras klubb som stod som arrangörer av rallyt.
Vila Vilupriu var så litet att man inte kände till dess namn ens någon mil därifrån. Det är lätt att förstå för rallyplatsen var några fält helt ute på landsbygden. Jag kan inte påminna mig att det fanns någon som helst fast bebyggelse i närheten. Jag har senare besökt området och försökt hitta platsen men inte lyckats.
Resorna börjar nu bli rutin. Min dotter har detta år åter en kompis med sig. Det är en lång resa och när vi kommer ned i södra Frankrike är det dessutom riktigt varmt. Séte vid Medelhavskusten ligger på en smal landremsa. Där finns enligt kartan både badplatser och camping så vi styr dit för att tjejerna skall få bada och ha det skönt ett par dagar. Dagen var underbar. På kvällen upptäcker vi att campingen var världens hålligångställe för lite äldre ungdomar. Där fanns också ett tivoli som vi på dagen tyckte skulle bli kul att besöka på kvällen. Men oj, vilket herrans oväsen där var. Det blev inte tyst så vi kunde somna förrän framåt 3-tiden på natten. Nästa morgon åkte vi ganska trötta därifrån. Den kommande natten övernattar vi i gränsstationen på motorvägen mellan Frankrike och Spanien (troligen lagligt?). Det innebär att vi kommer väldigt tidigt till rallyplatsen vars tillfartsvägar var väl skyltade. Det var nog en förutsättning för som jag tidigare nämnt kände ortsbefolkningen inte till namnet Vila Vilupriu bara någon mil från rallyplatsen. Vid inkörningen var det väl ordnat med filer för olika språkgrupper med mera. Man hade dessutom enligt min uppfattning gjort en fantastisk minnessten i form av två händer som håller varandra och med en text som handlade om vänskap. Undrar var den finns nu. Eftersom vi var väldigt tidiga blev vi stående flera timmar i incheckningen och hann gå in på området för att konstatera att allt såg lovande ut. Man hade till och med anlagt en speciell tillfartsväg genom en svacka. Så småningom blir det dags för insläpp och vi kommer in och på plats utan problem.
Jag hade vid det här laget blivit nära bekant med en engelsk familj med två flickor i min egen dotters ålder. Mot kvällen går jag upp till inkörningen för att möta dem när de kommer. De dyker inte upp. Klockan 22.00 ”dras repet” vid inkörningen. Ingen får längre köra in på området. För att få gå in måste man också ha den deltagarbricka som alltid förekommer och visar att man är behörig att vistas på rallyområdet. Det visar sig att en färja från England blivit flera timmar försenad. Därför kommer ett stort antal Engelsmän till rallyt runt 22.30. Diskussionerna vid inkörningen går höga. De är trötta och vill bli insläppta. Men icke! Inkörningen stängdes 22.00 helt enligt reglerna och den information vi fått. Ingen får köra in och absolut inte gå in på området om de inte har en deltagarbricka. Vid den här tiden bodde väldigt många Engelsmän i tält. Så gjorde också mina bekanta. De var också trötta och inte särskilt glada över att behöva övernatta i en fullastad personbil. Komma in utan deltagarbricka var otänkbart och bricka kunde man inte få för incheckningen var stängd. Vad göra? Helt plötsligt kom jag på en idé. Jag vandrar ned till Svensklägret och lånar ihop fyra deltagarbrickor. Vi förser mina vänner med brickor och de kan framför några fundersamma vakter passera in på område till fots. Under natten sover? deras flickor under stor munterhet tillsammans med mina i min husvagn och föräldrarna hos en annan bekant. Personalen i incheckningen ser lite fundersamma ut på morgonen när familjen iklädda deltagarbrickor kommer inifrån rallyplatsen och sätter sig i sin bil för att checka in och få sina deltagarbrickor. Ingen säger något så allt är frid och fröjd.
Det blir dags för invigning. Även vi Svenskar har nu kommit på att det är pampigt och kul att precis som vid Olympiader och liknande tåga till invigningen i samlad trupp. Vi hade därför klätt oss i blått och gult och av CC utrustat med blågula kepsar. Allt ser ut att bli toppen. Då händer det som är varje arrangörs fasa. Under inmarschen börjar det ösregna och då menar jag verkligen regna. Himmelens alla portar öppnades för fullt. Det är vid sådana tillfällen CC-paraplyet som vi alltid har med oss vid inmarschen kommer väl till pass.
Vid den här tiden var det mycket vanligt att man ”bytte” souvenirer med deltagare av andra nationer. Oftast handlade det om klistermärken och liknande. Kunde man komma över något bättre blev insatsen högre. Vid något tillfälle bytte jag till och med bort mina trätofflor och fick gå barfota hem. Precis innan regnet kom hade jag lyckats byta min paraply mot något (vad kommer jag inte ihåg). Alltså, jag tillsammans med många andra blev fullständigt genomsura. Det var varmt så det gjorde inte så mycket. Plötsligt tittar någon på mig och börjar gapskratta. Färgen i kepsarna vi fått var inte vattenresistent så jag var blågul i hela ansiktet. Faktiskt var större delen av den svenska truppen mer eller mindre blågula och gröna i ansiktet och håret så några trodde att det skulle vara så.
Regnet slutade och solen och värmen återkom efter någon timme och allt var frid och fröjd utom för arrangörerna. Vi befann oss ju på åkermark som var mycket lerhaltig så avrinningen av regnvattnet fungerade inte. På den inkörningsväg arrangörerna anlagt genom en svacka stod vattnet en halv meter högt. I den affärsby man byggt mitt i området gick det inte ens att ta sig fram till fots i leran. Det utfärdades genast körförbud med privata fordon i området. Egentligen ganska onödigt för det gick inte att ta sig en meter med bil. Katalanerna är mycket duktiga och bara någon timme efter att regnet slutat fanns stora frontlastare på plats. De körde dels bort vattensamlingar men också ett par decimeter lera på vägarna och fyllde på med makadam och singel istället. Innan kvällen var området åter farbart med ett undantag. Man fick aldrig bort vattnet ur svackan på inkörningsvägen så vi fick fortsättningsvis åka en annan väg. För övrigt fortsatte ett trevligt rally med bland annat besök i Barcelona som har hur mycket som helst att bjuda på.
Hemresan gick på rutin.
Jag kanske skall nämna att jag nästan aldrig åker på betalmotorvägar. Jag tycker att man får se så mycket mera när man kör på de lite mindre vägar som alltid finns parallellt med motorvägarna i Frankrike och Spanien och oftast även i andra länder. Resan är ju en del i hela paketet. Naturligtvis tar det lite längre tid och man kan bli lite rondellhatare i Frankrike men jag tycker det är väl använd tid och planerar för det. Förbi städer och områden som ser komplicerade ut på kartan kan det vara enklare att ta motorvägen en bit.
